Ja jag har faktiskt lyckats få lite julstämning i min lilla lägenhet. Det är jättemysigt! Adventsljusstake, tomtar, Ernst, ljus och såklart en julgran.
Anledningen varför jag redan har fixat med gran och sånt är för att jag åker till Spanien snart. Så passar på att få känna på den svenska julen innan :)
Idag har jag suttit på bibblan i stan och pluggat. Fick panik av att det var så tyst i början, men när det väl kom in massa barn så insåg jag hur skönt det faktiskt var att plugga i tystnad. Får göra det till en vana att åka dit, så man får något gjort :)
Va även hos min sjukgymnast igår. Lika roligt varje gång. Vill man lära sig något får man vara nyfiken, och det var jag! Det är fortfarande för tidigt att dra några slutsatser eller ta några beslut ang hur jag kommer må efter detta men det enda jag kan göra nu är bara att träna vidare och hoppas på att det blir bättre :)
J
Inatt drömde jag att jag dansade balett. Jag hade en riktig ballerinadräkt på mig och jag var så lycklig. Hela kroppen sprudlade av glädje när jag vaknade. Häftigt när drömmarna kan kännas så verkliga att man känner känslan när man vaknar.
De sista månaderna har varit rätt tuffa. Jag har inte riktigt vart mig själv.
Året i Bjärnum var väldigt speciellt. Det skulle inte ens gå att berskriva även om jag vore den bästa på att förklar. Det var ett fantastiskt år, men samtidigt ett jobbigt år. Jobbigt på ett bra sätt, I think. Året i Bjärnum skapade mig, eller rättaresagt, hittade tillbaka till mig själv igen, som innan hade försvunnit. De två sista veckorna i skolan så började detta försvinna, lika fort som jag hittade det. Jag vaknade en dag med ett svullet knä och en smärta som är svår att besrkiva. Efter ett besök hos en sjukgymnast så drog tankarna igång. Jag avråddes från att dansa. Detta stoppade mig inte, och självklart blev smärtan i knät värre. Sommaren var planerad, det skulle bestå av dans, terapi. Jag har idag inte dansat på 6månader. Efter en sommar full med besök hos olika läkare, mycket tårar och rådgivning om karriärbyte pga min skada, så sitter jag nu här med en fotoperation och en höftoperation.
Tror ni på att ingenting är omöjligt? Jag vill gärna tro det. Åh vad jag önskar att det vore så. Jag vet att ingenting är lätt, så vägen dit skulle vara jobbig. Värt de? Det kan nog bara jag svara på.
Två år har jag gått med smärta i min fötter. Jag har literally gråtit efter varje danslektion. Och nu? Nu är problemet nästan löst. Jag har fortfarande väldigt ont, men enligt läkaren Ska smärtan försvinna. Nu är det bara dags att samla mod till att operera andra foten. Smärtan jag hade efter operationen gjorde nästan lika ont som att få sitt hjärta krossat. Enda skillnaden var, att smärtan i foten försvann.
Jag tror det är lätt att man tappar bort sig själv när man förlorar något i sitt liv som betyder mycket. Något som har funnits där hela livet och så försvinner det, bara på ett ögonblick. En del av sitt egna liv försvinner, en del av dig själv försvinner. Vad skulle man göra med sina känslor om det inte vore för dansen eller sången? You would become...like me.
Så, de senaste månaderna har varit tuffa. De kommande månaderna kommer bli tuffa. Men you know what? Just because it burns doesn't mean you're gonna die!
J
